Det gör så jävla jävla ont, känslan sitter i halsen. Vet inte vart jag ska ta vägen.

Vi är alla sjuka idioter som sitter här och tror att livet egentligen har någon mening.

Det kvittar hur mycket man än pratar och pratar och pratar om det, det hjälper inte att prata, hjälper inte att le eller att snacka en oändlig massa skit som jag gör hela dagarna nuför tiden. Det finns inget riktigt i mig kvar.

Sometimes the fastest way to get there is to go slow.

---

Jag vill att du ska förstå att jag har svårt att nå mig själv.

Jag vill att folk som inte fattar ska känna hur det känns i mig. 

Tyvärr funkar det inte så.

Jag har sovit nära henne i så många dagar nu att jag inte vill gå och lägga mig utan henne.

Det känns värdelöst och inte alls lockande att sova själv.

Idag på morgonen så vaknade hon lite emellanåt när jag fortfarande var halvt om halvt sovandes, eller vi var nog båda det, men i alla fall så vände hon sig mot mig och pussade min panna och somnade om mot mig och jag minns hur glad jag blev. 

Det finns ingen annan plats på jorden eller universum som jag hellre skulle vara på än vid din sida.

Ingen sol, inget hav, inte ens dykning kan ändra på det.

Jag är vek. 

Var hos doktorn innan idag, allt gick bra, det var inga fel på mig.

Vad jag förstod i alla fall, läkaren var spanjorska och hade en grym brytning, hade jätte svårt att höra vad hon sa.

I alla fall så började hon mot slutet prata om blodprov och jag förstod inte om hon menade att vi skulle ta det på en gång eller en annan gång så jag kände hur paniken började växa inom mig. 

Utanpå syntes det tydligen ingenting för läkaren sa att hon tyckte jag var en lugn person, men inuti mig var det 3:e världskriget, om de bara visste hur nära gråten var. 

Höll på att explodera.

Det hjälpte inte att mamma blev förbannad på mig för att jag först vägrade ta blodprov imorgon, nu har jag dock hunnit smälta det lite. 

Jag är en sån som måste förbereda mig mentalt inför allt jag gör, så det känns lite bättre nu, men imorgon vet jag att det kommer vara eakt samma sak.

Efter imorgon ska jag inte gå tillbaka dit först jag är döende. 

Det här känns alldeles för bra för att vara sant och ändå är det det.

 

Jag har suttit här och tänkt. 

En gammal vän skrev idag, hon bad om förlåtelse för gamla händelser. 

Händelser som jag sen länge förlåtit henne för och förstår henne för, för livet är inte lätt, det är det aldrig. 

Alla vill bara vara lyckliga och ibland tar man snedsteg, ingen vill såra någon med flit.

Jag vet det och skulle aldrig klandra någon för att de råkat göra fel.

--- 

Vad jag senare kom att tänka på efter en massa vidaretankar från den första tanken är kärlek.

Inte bara ordet kärlek så klart, utan kärlek mellan två personer, och hur man samspelar med varandra när man är ett par. 

Jag tror att alla människor finns för att kunna finnas för varandra.

Och när man blir tillsammans med någon.. Alltså det är enormt. 

Det är inte bara att man blir tillsammans när man blir tillsammans med någon, det är inte vem som helst som man väljer, eller visst finns det väl vissa som gör så, men jag menar när man väljer någon på riktigt. 

Det man gör då är att välja att våga lita på någon, man väljer någon som man låter komma så nära som ingen annan får. Jag är i vilket fall sån, den jag väljer får komma närmare än någon annan.

Och det är det jag tycker är så stort och vackert med att vara tillsammans med någon, man tillåter sig själv att vara sårbar. 

Jag inser att texten jag skrivit hitills är helt konstigt och kanske emellanåt osammanhängande, men i mitt huvud är allt så logiskt. 

Jag har valt på riktigt.